This might be the last time..
Som jag skriver här.
Jag har tappat bort mig själv, jag är inget annat än en graviditet just nu.
Antagien grinar jag eller så är jag arg.
Antigen är jag trött och ligger i sängen en hel dag eller så har jag ont. Ont i höft och rygg.
Oftast är jag trött samtidigt som jag är ledsen, och är arg när jag har ont.
Men det finns inge mellan ting längre.
Det finns ingen Nadja.
Det är 3 månader kvar tills denna hormonstyrda kropp kan försöka återgå till
det normala.. Om det finns psyke kvar efter yttligare tre månader det vill säga.
Jag vet att allt kommer vara värt det, till slut.
Men jag vill bara vara mig igen.
Jag vill få min pojkvän att må bra, inte tvärtom.
Jag vill få min pojkvän att må bra, inte tvärtom.
Och jag vill kunna träffa folk och prata med folk på ett normalt sätt igen.
Utan en främmande hand på min mage och frågor om kön.
Min kropp har förändrats utan att jag kan göra något åt saken,
mitt humör lever sitt egna lilla liv var dag och jag vet att jag endast har tur att
kärleken finns kvar efter allt.
Men betyder det verkligen att folk får fripassage till min mage?
Ska de inte börja klämma på mina pattar som bara växer och växer också??
Eller klappa på mina alltmer svullna blygläppar samtdigt som de säger - " Jag tror iallafall att det är en flicka" ???
Vart kan man läsa om hur ens kropp bli så jävla offentlig och allas business för att man väntar barn?
Det räcker inte med att man blir en satans jävla bitch och riktigt elakt på grund av hormornerna?
Eller att man är less på att behöva köpa en ny BH... Var och varannan vecka??
Ska de inte börja klämma på mina pattar som bara växer och växer också??
Eller klappa på mina alltmer svullna blygläppar samtdigt som de säger - " Jag tror iallafall att det är en flicka" ???
Vart kan man läsa om hur ens kropp bli så jävla offentlig och allas business för att man väntar barn?
Det räcker inte med att man blir en satans jävla bitch och riktigt elakt på grund av hormornerna?
Eller att man är less på att behöva köpa en ny BH... Var och varannan vecka??
Eller det faktum att ens kropp inte riktigt vill fungera som förr, med 12 extra kilo att anpassa sig till??
Eller räcker det bara inte att kärleken tar stryk av graviditeten?
För allt är tamigfanemig inte en jävla dans på rosor..
Eller räcker det bara inte att kärleken tar stryk av graviditeten?
För allt är tamigfanemig inte en jävla dans på rosor..
Och var tar man ut all sin ilska och ledsamhet om inte i hemmet?
Rätta mig om jag har fel, men det är de nära som får ta skiten samtidigt som de ska försöka få allt bra igen...
Rätta mig om jag har fel, men det är de nära som får ta skiten samtidigt som de ska försöka få allt bra igen...
Sen vet jag självklart att ingen graviditet är den andra lik
och för många par är det säkerligen bara ett enda stort gulligull och som en enda lång kärleksemester i väntan på den lille. Men för mig är det inte så.
Och jag brukar trösta mig med att det finns dom som har det värre, att jag ska vara tacksam över att
jag inte är en av dom.
jag inte är en av dom.
Men vet ni vad?
FUCK IT!
Det är jobbigt för mig, iallafall.
