Lyckligaste tiden i en kvinnas liv ?
Det här kommer låta fel i så mångas öron.
tillochmed jag skäms över att det känns såhär dessa dagar.
Överallt får man läsa att man ska njuta av sin graviditet, att nio månder går så fort.
Det ska vara en lycklig tid, fylld med förväntan och längtan och glädje och fnitter och
alla gravida ser ju sådär strålande vackra ut, ni vet vad jag menar.
Well, jag vet inte om jag bryter mot någon oskriven lag nu men..
DET ÄR FANEMIG INGEN JÄVLA DANS PÅ ROSOR!
Jag har under dessa 17 veckor mått sämre än bättre,
fler dåliga dagar än bra.
Det kanske ger sig, jag kanske inte minns det när jag är
höggravid, det kanske är den tiden som är så himla bra och som man ska
njuta av..?
Men nu, jag vill inte mera. Så känner jag. Jag orkar inte fler tårar, skrik och gnäll över ingeting.
Jag orkar inte vara orolig och rädd över hur det står till med fostret i min mage.
Jag är tillochmed rädd inför ultraljudet den 28e april, tänk om det är något fel?
Tänk om det är så allvarligt fel att barnet inte skulle klara sig utanför magen och
Tänk om det är så allvarligt fel att barnet inte skulle klara sig utanför magen och
vi måste ta bort det?
(Jag läste precis om att sådant händer)
Jag är så rädd och orolig att jag inte riktigt vågat vara glad.
(Jag läste precis om att sådant händer)
Jag är så rädd och orolig att jag inte riktigt vågat vara glad.
Inte ens än. 5 veckor efter att den stora missfallsrisken försvann.
Jag känner mig som den ensamaste på hela jorden,
jag vill att någon av mina vackra vänner ska vara gravid,
nu, precis samtidigt. Så man kunde dela det med någon.
Jag hoppas det går över, och jag hoppas jag inte kommer minnas att det var fullt lika jobbigt som jag tycker att det är nu... Jag hoppas verkligen det.
Det kanske blir bättre när vi börjar på föräldragruppen sen,
så vi får prata med andra gravida, höra deras rädslor och sånt.
Jag förstår att det inte är lätt för Per att förstå,
Det kanske blir bättre när vi börjar på föräldragruppen sen,
så vi får prata med andra gravida, höra deras rädslor och sånt.
Jag förstår att det inte är lätt för Per att förstå,
eller veta hur han ska bete sig.
.. Och det gör allt värre, för hur mycket jag än vill att han ska förstå, så går det ju inte.
Han kommer aldrig uppleva något liknande.
Nej, idag bajsar jag rent ut sagt på graviditeten och är glad att jag inte har några måsten att göra.
Men just nu?
I helvete att jag njuter.
I helvete att jag njuter.
