Med facit i hand...
Nej, jag hade gjort saker annorlunda.
Ikväll rann droppen över och jag har faktiskt berättat för en vän,
om hur tungt jag tycker att de är. Det är skönt.
Att ha någon att prata med och luta sig emot.
Jag kommer inte ens ihåg vem jag var innan graviditeten..
Och jag är livrädd för att det inte ska försvinna efter förlossningen,
när min lilla skatt äntligen har kommit.
Jag är verkligen livrädd att jag ska må såhär och tänka såhär resten av livet.
Jag hatar dom här hormonerna och jag börjar fundera på den där viljan att ha många barn.
Right now, I'm done trying.
Ikväll accepterar jag att livet alltid kommer lägga krokben för mig och
kasta mig utför stup för att sedan fånga upp mig i en studsmatta.
Idag accepterar jag det och imorgon ska jag göra allt för att kämpa emot.
Precis som alltid.
Det finns bara en vinnare i den striden..
Och det är jag.
